Enoch - HENOCHS BOK, 1901

SYNERNAS BOK

Ett fragment ur Noahs bok:
Himlen skakar och bävar före syndafloden. Behemot och Leviatan. Elementen.

å fjortonde dagen i det femhundrade årets sjunde månad af Henochs lif. I den synen såg jag huru himlarnas himmel våldsamt skakades och den Högstes härskara och tusen sinom tusen och tiotusen sinom tiotusen änglar erforo en häftig bäfvan.

2. Och genast såg jag dagarnas Hufvud sitta på sin härlighets tron och änglarna och de rättfärdiga stå omkring honom.

3. Och bäfvan fattade mig, och fruktan grep mig. Min höft krökte sig och blef slapp, och hela mitt väsen smälte samman, och jag föll på mitt ansikte.

4. Då sände den helige Mikael en annan helig ängel, och denne reste mig upp, och då återkom min ande, ty jag hade icke förmått uthärda åsynen af den skaran och min bäfvan och himmelens skakning.

5. Och den helige Mikael talade till mig: Hvad har du sett, som så har uppskakat dig? Ända till idag har hans barmhärtighets tid räckt, då han varit miskundsam och långmodig mot dem som bo på jorden.

6. Men när Guds dag och makten och straffet och domen komma, hvilket allt andarnas Herre har beredt åt dem som böja sig för den rättvisa domen och åt dem som förneka den och åt dem som missbruka hans namn - och den dagen är beredd till ett beskärm för de utvalda och till rannsakning för syndarna -

7. då skola tvenne vidunder skiljas åt, det ena kvinnligt, kalladt Leviatan, för att ligga i hafvet djup öfver vattnens källor;

8. men det manliga heter Behemot, och det upptager med sitt bröst en öken, kallad Dendain, öster om lustgården, där de utvalde och rättfärdiga bo och hvarest min * farfar blef upptagen, den sjunde från Adam, den första människa, som andarnas Herre skapat.

9. Och jag bad den andre ängeln, att han skulle visa mig de vidundrens betydelse och säga mig hvarför de blefvo åtskilda på en enda dag och hvarför det ena lades i hafvets djup och det andra på öknens fastland.

10. Och han sade till mig: Du människoson, åstundar här att veta hvad som är förborgadt.

11. Den andre ängelen, som gick med mig, talte till mig. Och visade mig de första och sista hemligheterna uppe i himmelen och i djupet af jorden. I yttersta gränserna af himmelen och i grundvalarne deraf

12. och i vindarnes förvaringsrum. Han visade mig, huru deras andar voro delade, huru de voro hållne i jemvigt, och huru både vindarne och deras rörelsekrafter vore räknade i förhållande till styrkan af deras ande. Han visade mig kraften af månans sken, att dess kraft är afpassad, så väl som stjernornas indelningar, efter hvarderas namn; Att hvarje fördelning är delad;

13. att ljungelden flammar; Att dess härar omedelbarligen lyda, och att ett uppehåll äger rum, under det thordönets ljud fortfar.

14. Ej heller äro thordönet och ljungelden åtskilda, ej heller röra de sig bägge med en ande; men likväl äro de icke åtskilda.

15. Ty då ljungelden blixtrar, ljuder thordönet, och andan gör uppehåll vid en passande tidpunkt, delande lika imellan dem, ty det förvaringsrum, hvarpå deras perioder bero, är löst såsom sand. Hvardera af dem är vid passande tid tillbakahållen med ett betsel, och omvändes genom andans makt, hvilken sålunda fortdrifver dem i förhållande till jordens rymliga vidd.

16. Hafvets ande är likaledes stark och mäktig; och likasom en stark makt drifver vattnet att falla ut, så blifver det äfven drifvet framåt och jagadt emot jordens berg.

17. Frostens ande har sin ängel, i haglets ande är en god ängel;

18. sjöns ande upphörer i sin styrka; en enslig ande är deri, hvilken uppstiger derifrån, likasom ånga, och kallas afkylning.

19. Äfven dimmornas ande bor med dem i deras förvaringsrum; men den har ett förvaringsrum för sig sjelf; ty dess fortgång är i glans, I ljus och i mörker, i vinter och i sommar. Dess förvaringsrum är klart, och en ängel är inuti det.

20. Daggens ande har sin boning i yttersta gränserna af himmelen i förening med regnets förvaringsrum, och dess fortgång är i vinter och i sommar. Det moln, som frambringas derigenom, och dimmans moln blifva förenade; det ena gifver till det andra;

21. och då regnets ande är i rörelse från dess förvaringsrum, komma änglarne och framskaffa det, sedan de öppnat dess rum. Då det likaledes stänkes öfver hela jorden, bildar det en förening med hvarje slag af vatten på marken;

22. ty vattnet qvarblifver på jorden, emedan regnet tillförer detsamma näring från den Aldrahögste, som är i himmelen. [Därför finns det ett mått för regnen, och änglarna mottager det.]

23. Allt detta såg jag bort emot de rättfärdigas lustgård.

24. Och han, fridens ängel, sade till mig: Dessa tvenne vidunder äro skapade till att utfodras enligt Guds storhet, på det att Guds dom ej må vara förgäfves,** och sönerna skola dödas med sina mödrar och barnen med sina fäder.

25. När andarnas Herres straffdom kommer, skall den förblifva öfver dem, att den icke må vara förgäves. Sedan skall domen äga rum efter hans barmhärtighet och tålamod.

Nätutg: Detta kapitels vers 11 - 23 är utelämnade i 1901 års svenska översättning. Här har i stället insatts motsvarande versar från 1826 års sv. översättning, fram till första delen av vers 22. Därefter har den avslutande delen av vers 22 plus vers 23 insatts, översatta av nätutg.

** Nätutg: Enligt Henochs/Noahs bok skapades alltså de stora djuren för att de skulle äta upp de dödade jättarnas kroppar.